Rupert.

Batman.

Just nu så ligger Rpert utslagen jämte mitt ben,han går typ till alla och somnar. Och han ska vara den vilda hahaha,dumma Batman har på några timmar hunnit att fastna under badkaret,fåtöljen och tv-bänken. Och varje gång han har fastnat så fick jag ta ut honom hela tiden medans Jennifer betedde sig som momor; "ååhåhåh miiin bebiiis hjääälpppp *sobbing*"..dude chill. Fast allt är fint,de äter maten JAG har köpt,leker med leksakerna JAG har köpt och går på toa osv.

rfgvjmigs

Precis när jag ska sova så ringer min syster och säger att hon har köpt två kattungar och jag ska få ena i julklapp!!!!!!!!11!!! Älzkar henne just nuuuuuuuuuu,åååååååååååååååååååååååååååååååhhhhhhhhhh. Ska äslska sönder missarna...

Jen ville tydligen ha den gråa så då får jag den vittttta,kan inte bestämma mig för namnnnnnnn. Vill tyyp att han (båda är hanar) ska heta antingen Rupert eller Quasimodo.. Jennifers ska heta Batman ahaah,men jag lutar mot Rupert för det låter som om han vore en engelsk gentleman.♥

"...the fuck is that?"
Alltså när jag var yngre så var det ju roligt att titta i spegeln {inte för att jag gjorde det ofta lol},jag gillade mitt långa och tjocka hår,mina ögon och min mun. Men efter år utav mobbning {"fyfan,du har ett ansiktet som bara din morsa kan gilla" osv} så har det ändras. Nu tittar jag mig bara i spegeln när jag måste typ när jag sminkar mig,fixar piercingarna,klipper luggen,färgar håret och för att titta så att jag inte har en fläck i röven haha. Så jag undviker spegeln på ett sätt,mest för att jag är rädd för Svarta Madam men också för att jag inte gillar spegel-Ida då jag inte tycker att spegeln speglar mitt rätta jag hoho. Konstig förklaring men jaaaaaaaaaa.

Ibland så  undrar jag varför alla vill ändra på mig så jävla mycket. Är det verkligen så jobbigt att jag ska få vara mig själv? Jag är trött på att alltid höra att jag inte passar i det jag vill ha,det är ju inte precis som om ni tvingas vara nära mig eller ens se mig. Såfort jag säger att jag vill pierca earl osv eller att jag vill täcka hela kroppen med tatueringar så får jag höra att det är så fuuuuult och att jag inte passar i det. Precis likadant är det med alla hårfärger jag vill prova,alltid får jag höra hur fuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuult det är eller att DE inte vill att jag ska göra det.
Ursäkta,vem är ni att säga åt mig vad som är fult? Jag är obekväm med min kropp,jag hatar allt med den och inte älskar jag mitt ansikte med de små ögonen,den stora näsan och de svarta ringarna. DÄRFÖR vill jag "förbättra" mig själv med piercingar,hårfärger och tatueringar,så att jag har något glädjande att se på. Jag älskar min "emo"piercing,min septum och alla mina fula hårfärger för allt visar VEM jag vill vara och är just nu.
Vet inte riktigt vad jag ville säga med texten förutom att sluta säga hur fult NI tycker sakerna är eller hur konstigt/fult det skulle se ut på personen för vi alla har olika bedömningar på vad som är fint.

Och nu när jag redan håller på att skriva så kan vi ta upp det här med att folk inte verkar fatta att jag inte är som andra i min ålder. Jag vill inte sUpA varje helg,bara för att jag kan,jag vill inte festa med människor jag inte känner och jag fullkomligt hatar att tvingas göra något bara för att jag tydligen blir deprimerad utav att vara ensam hemma. Jag har social fobi och får ont i hela kroppen såfort jag är med i en stor folkmassa,jag är för blyg för att vara den första som pratar osv. Jag känner mig trygg när jag är i mitt rum och tittar på serier,för då slipper jag åtminstone alla dryga kommentarer och blickar. Ibland så får jag ett sug utav att vara med andra,men så inser jag all skit som sägs bakom ryggar,alla hånskratt och lögner.
Och då är min fantasivärld bättre än denna verklighet.